Recension från Svenska dagbladet

Underfundig komedi med omvänt perspektiv
Foto: Rickard Ahlbäck Herou

Vem väjer för vem? Ellinor Ahlbäck Herou som Linda och Åsa Olsson som Tora.

Väjningsplikt - Klubben Kultje på Salong Katakomb
Text, regi, musik: Martina Nilsdotter
Scenografi: Agnes Rosenberg
Medv: Åsa Olsson, Ellinor Ahlbäck Herou, Joakim Sikberg, Mikael Wranell


Det är tonårsfest. Några dricker öl och snackar sex. Andra sitter och rättar till hår och kläder och väntar på uppvaktning. Killar och tjejer – gissa vilka som gör vad.
Nya teatergruppen Klubben Kultje har lånat källarscenen Salong Katakomb på Västmannagatan 56 för att spela en timslång pjäs om könsroller. Alla fyra rollerna är lätta att känna igen: tuffingen, madrassen, oskulden och kompisen som är osäker på sin sexuella identitet.
Handlingen rör sig från skolkorridorer till ff–partyn och toaletter som är perfekta platser för att gråta, spy eller ha sex. Kärlek, identitet, rollspel och genus prövas och snubblas på av unga människor som slirar inuti ärvda strukturer.
Visst känner man igen det, såväl från verklighet som beskrivningar på film eller teater. Den här gången är det annorlunda dock. Klubben Kultje har vänt på perspektiven – man ägnar sig inte åt ”cross-dressing”, utan har helt enkelt ändrat förutsättningarna: det är flickorna som tar för sig, dricker och kallar pojkarna för horor – och det är grabbarna som väntar, skriver dagbok och försöker vara söta. Allt endast via kroppsspråk, men inga fjolliga gester, inga låtsasmanliga röster – bara ombytta roller helt enkelt. En annan värld som gör att vi tydligt ser vår egen.

Martina Nilsdotter har skrivit, regisserat och komponerat musik till pjäsen ”Väjningsplikt”. Stycket inleds med en underbart parodisk musikvideo där en brutal rapartist (kvinna) sjunger en erotisk sång riktat mot ett halvnaket och ögonglittrigt objekt (man). Hela doakören är män medan sångaren (-skan) sitter på en soffa med benen brett isär.

Scenbilen består av enkla projektioner samt en soffa, en ölback och några stolar. Här utspelas dramat ”kärlek på skolgård” med alla tillbehör. Det hela löper programenligt till den dag då Petter, som ligger med alla flickor bara för att bli populär, säger ifrån och bestämmer sig för att bli sig själv – skapa sig själv efter egna förutsättningar.
Ungefär då börjar också pjäsen kommentera sig själv, bli metateatral på ett finurligt sätt och det hela avslutas med orden: Pjäsen bygger på en sann historia, nej förresten – på en historisk sanning. Den om genussegregering, alltså.
Ensemblen balanserar hela tiden alldeles rätt mellan det tydliga och det subtila, mellan mekaniska, könsbundna gester och ett mallat kroppsspråk som är härmning och markeringar. Joakim Sikberg gör Petter som så gärna vill bli älskad och poserar framför spegeln och sjunger sorgsna visor. Mikael Wranell är inte bara grabb (här är ju detta en andrarangsplacering) och oskuld, utan också skåning och svart – här ironiserar man om sociala stigmata.

Åsa Olsson som Tora är underbart stelbent och rör sig som en testosteronstinn marionett. Ellinor Ahlbäck Herou grubblar över sin flickighet, är den tuff nog, och straffar sig själv för sina lesbiska fantasier.
Väjningsplikt är en på ytan enkel historia, som här kompliceras till en klok och underfundig komedi som undrar varför ett visst kön ständigt har förkörsrätt. Ett tankeexperiment om en annan värld och andra trafikregler.

Lars Ring